Jag kommer fortfarande ihåg hur min morfar noga diskade efter varje måltid. Rak i ryggen, lite knubbig, den randiga skjortan och kala hjässan. Han torkade noga varje vattendroppe. Uppgiften var för viktig att släppa till någon annan. Mycket riktigt var diskbänken snustorr när morfar var klar.

Det stannade inte vid diskbänken. När entrélåset kärvade var han där med oljekannan. Den kom fram oavsett om det var en bostadsrättsförening eller hyreslägenhet han bodde i. Han ställde sig på knä och hjälpte till när grannens cykel var trasig. Det var han som anmälde vandalisering. Sen försökte han själv laga skadorna.

Min morfar var nog speciell även för sin tid. Men någonting tycks ha hänt med attityden i samhället. När politiska folkrörelser har årsmöten är det svårt att få människor ta ansvar för lottförsäljning och områdestidningar. Oarvoderade stolar gapar tomma. Möjligen fylls de när det är dags att kämpa med smutsiga vapen för nominering till arvodering.

Idrottsrörelsen har svårt att hitta ideella krafter som tränar kommande generationer. Lösningen stavas pengar i näven. Färre ledare och större transaktioner är konsekvensen. Frivilligt isade banor har ersatts med kommunala tjänstemän. Inställningen blir att någon annan ska lösa mina ungars fritid.

Ur attityden att ansvar delas av lust – inte av plikt – föddes Konstfrämjandet. Där hängdes konsten – utan arvoden till den som spikade tavlorna. Engagemanget fick näring i brytpunkten mellan att fler konstnärer skulle få levebröd av sitt skapande och att fler skulle få ta del. Nu får konstnären sköta sig själv.

Var tog engagemanget vägen? Vi ringer kommunen när grannen är ensam. Vi vill däremot varken räcka ut en egen näve eller betala socialsekreterarens lön för att vara vikarierande medmänniska istället för oss. Jobbet att ge farmor värme på hemmet ska anställd personal fixa.

Föreningslivet finansieras med kortsiktiga projekt. FAS 3 ersätter funktionärerna. Kultur betalas med sponsring. Enligt mantrat ska skatterna sänkas till varje pris. De artiklar i nättidningarna som beskriver exakt hur många hundralappar du får i plånboken är de mest klickade.

Yttersta markören är den halvfulla kaffekoppen på köksbänken på jobbet. Handlingen skvallrar om hur vi tänker. Koppen viskar mitt beslut att jag inte behöver vara med och ta ansvar. Koppen berättar om min värdering att det finns någon annan som jag tycker ska göra det istället för mig.

Konsekvensen av kaffekoppen är samma på jobbet som i den allmänna världen. För vissa är lösningen en ansvarslista för diskning -dvs byråkrati, kontroll och regelverk. För andra är lösningen skylten ”din mamma jobbar inte här”. Inget av alternativen löser problemet.

Det är enkelt att ignorera ansvar när man betraktar sig själv som mellanlänk i en orsakskedja. Jag kan dock aldrig undvika att betala priset för det ansvar jag inte tog. Det syns på mina barn, min farmor, mitt bostadsområde och min nästa.

Men det är inte så konstigt - utan drömmen om ett gemensamt mål och utan motkrafter finns inget annat än att rusta sig för att klara sig själv.

Men man ska se det positivt. Det har i alla fall blivit mer pengar i plånboken och mer tid att titta TV.

THOMAS HARTMAN
Socialdemokrat, medförfattare till boken Vem bryr sig – En bok om Sverige. Hartman arbetar med media – och kommunikation

Krönika: Vem bryr sig? En post fran boken Vem bryr sig?

RECENSION.

Anna Sjödin och Thomas Hartman har skrivit en angelägen bok om människor som hamnat mellan stolar, om människor i periferin, om människor som skaver mot normen, om människor som malts sönder av byråkratins kvarnar, om undantag som vi vet finns, men ofta väljer att blunda för. Boken Vem bryr sig? (Hjalmarson & Högberg) är skriven med stor empati och framför allt -den berör…

Det kapitel som dröjer sig kvar är dock Gerd och äldreomsorgen. Jag blev så oerhört ledsen och arg när jag läste det. Att just det kapitlet dröjer sig kvar, kanske har att göra med att min mamma är född 1931. Hon börjar bli till åren och jag vill att hon (när det är dags) hamnar på ett äldreboende, där de äldre får dricka vin till den hemlagade maten (eller á la carte – modell Köpenhamn), ta sig en konjak på kvällen, får vakna när som helst, gå och lägga sig när som helst, ha med sig sina husdjur och aktiveras…

Boken bör, enligt mig, läsas av alla som är intresserade av politik och samhälle, oavsett politisk färg.

Alexandra: ”Skriven med stor empati” En post fran boken Vem bryr sig?

”En bok om samhällets bakgård. Där människor åker fritt fall genom trygghetssystem och rättssystem.

I kapitel efter kapitel möter läsaren människor som på ett eller annat sätt inte blivit sedda, inte blivit trodda, inte fått den hjälp de skulle behövt. Barn, vuxna, äldre, yngre. Stundtals rätt obehaglig läsning. Stundtals läsning som andas rätt mycket ilska mellan raderna.”

SKTF-tidningen (finns i papper) skriver om boken:

”Som en röd tråd i det författarna tar upp löper ilska, engagemang och samhällskritik”

”Udden är inte sällan riktad mot det socialdemokratiska parti författarna tillhör och som de tycker har misslyckats ett antal gånger.”

Vem bryr sig i SKTF-tidningen och Aktuellt i politiken En post fran boken Vem bryr sig?

– Hon har klippt och klistrat lite och använde ett utlåtande från ett annat ärende och bytte sedan ut yrke och namn så det skulle passa det aktuella ärendet, säger Clas Jansson, enhetschef för rättskydd på LO-TCO.

F-kassans jurist förfalskade intyg En post fran boken Vem bryr sig?

Jag har läst en bra bok. Anna Sjödin och Thomas Hartman har författat boken Vem bryr sig? Anna Sjödin var SSU ordförande. Anna är stark. Hon om någon vet vad maktlöshet innebär. Anna hamnade på ”fel” krog och fick rejält med stryk av en dörrslusk. Nu har hon tillsammans med sin sambo Thomas Hartman skrivit en sylvass bok om ett kallt och hårt Sverige. Ett kapitel handlar om timmarna på krogen Crazy Horse i Stockholm.

Resten av boken handlar om orättvisor, korkade medier, ensamhet, hemlöshet, maktlöshet, ojämställdhet, alliansregeringens arrogans samt konstruktiv kritik, riktad till socialdemokratin som bör förnya sig och återta initiativet i debatt och politisk handling.

Det är sällan jag har läst en så välformulerad och träffsäker bok. Läs den så förstår du kanske vad jag menar. Tack Anna och Thomas!

Leif recenserar boken En post fran boken Vem bryr sig?

KOMMENTERAR. Idag skriver Piteå Tidningen om Vem bryr sig? Det var en fantastiskt fin recension.

Moderatorn vid boksläppet på ABF Isobel Hadley-Kamptz skriver på Twitter:

fick i dag boken ”Vem bryr sig?” (Sjödin/Hartman) och har hittills under läsning gråtit tre gånger. jag är för ömhudad för den här världen

Även Ola Nordebo kommenterar boken i oberoende liberala Västerbottens Kuriren i en artikel med rubriken ”De svåraste frågorna prioriteras sällan”:

”Den stora förtjänsten med socialdemokraterna Anna Sjödins och Thomas Hartmans omdiskuterade debattbok ”Vem bryr sig?”, mot vilken jag förvisso har invändningar när det gäller en del slutsatser och generaliserande värdeomdömen, är att den konsekvent håller blicken riktad mot öden nedanför normer och stora system, att den vill provocera fram en diskussion om hur människors svagheter, det riktigt svåra, det som fallerar och inte passar in, det som inte går att skämta om vid lunchen, hanteras och betraktas i välfärdssamhället.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Konservativa debattörer som anammat den i mina öron suspekta frasen “verklighetens folk” närmar sig liknande frågeställningar, från ytterligare ett annat håll.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Här går det att ana en värderingsdebatt om makt, övermakt och maktlöshet, normer och avvikare, system och individ, tabun och gråzoner, och om samhällets prioriteringar, som skulle kunna nå djupare än debatter som fastnar i procentsatser.

Slutsatser och rekommendationer kommer att skifta väldigt, men det är viktigt att sådana debatter förs, där den enda konsensus som möjligen existerar är att dagsdebatten alltför ofta blåser upp detaljer och slagordsvänliga småstrider på de verkligt svåra, mänskligt allra mest komplexa frågornas bekostnad.”

Piteå Tidningen, Ola Nordebo, Isobel och Twitter En post fran boken Vem bryr sig?